Home Kattens rättsställning Kattens rättsställning Tillstånd att döda katt

söndag19 augusti 2018

Tillstånd att döda katt

Textstorlek

För att få döda en katt inom tätbebyggt område krävs polismyndighetens tillstånd och det är straffbart enligt tillsynslagen att döda en katt utan sådant tillstånd. Underförstått är det frågan om fällfångst och att skjuta. Tillstånd att avlossa skott stöds på 3 kap. 6 § ordningslagen (1993:1617). Polismyndigheterna är restriktiva med tillståndsgivningen och tillståndet skall vara tidsbegränsat. När katter betraktas som "skadedjur" och av denna anledning skall infångas och dödas är det främst "skada eller olägenhet för människors hälsa" som avses. Före Miljöbalken (MB) talade man om "sanitär olägenhet'.

Den rutin som brukar tillämpas när lösspringande katter utgör problem är följande: Jakträttshavaren/fastighetsägaren gör ansökan hos polismyndigheten om att fånga och döda katt med tydligt angivande av var katterna finns och var infångandet skall ske samt vem som skall vara ansvarig för verksamheten.

Om polisen tillstyrker ansökan bör vissa villkor uppställas som är avsedda att hindra att katter som har ägare avlivas. Punkterna nedan har vi sammanställt mot bakgrund av innehållet i Jordbruksdepartementets förslag till lag om tillsyn över hundar och katter(Ds 1996:32). Efter denna redovisning kommer vi att fästa läsarens uppmärksamhet på ett rättsfall som problematiserar vissa av de punkter som vi behandlar.

Departementsförslaget blev mycket kritiserat och ledde inte till lagstiftning. Däremot förefaller det som om där ur hämtats vissa idéer till den handläggning som polismyndigheter tillämpar idag i dessa ärenden (nedan för enkelhets skull "polisen").

I god tid innan infångandet av katter påbörjas måste sökanden tydligt informera allmänheten om vad som skall ske. Polisen brukar kräva en veckas framförhållning. Kattägare bör uppmanas att intensifiera sin tillsyn över sina katter, så att dessa inte infångas. Lämpligen kan informationen ges genom annons i lokaltidning, anslag i aktuella och angränsande bostadsområden med uppgift om tider och platser för infångandet. Uppgift skall också lämnas om vem som är ansvarig och hur och var denne kan nås.

När katt infångats skall den förvaras tillräckligt lång tid för att eventuell ägare skall hinna reagera och lösa ut sin katt. Förvaring, skötsel och tillsyn skall uppfylla djurskyddslagens krav. Sökanden skall informera allmänheten genom annons, anslag e.dyl. om att katt infångats samt var den kan besiktas och återfås. Med hänsyn tagen till även huskatters natur, bör katten förvaras en minsta tid av åtminstone 5-6 dagar efter annonsering.


För chip- eller öronmärkta katter och katter som försetts med halsband saknas grund för antagandet om att de är övergivna eller förvildade (se 21 § tillsynslagen). Tvärtom talar omständigheterna för att de är familjemedlemmar. Det förefaller otidsenligt att idag betrakta sådana katter annorlunda än katter av s.k. ädelras (perser, burma, russian blue m.fl.) som skall behandlas som hittegods till följd av det ekonomiska värde de betingar, och därför vid anträffandet föranleda anmälan till polisen. Till detta intryck bidrar inte minst Högsta Domstolen (HD):s rättsfall om ersättning för veterinärvårdskostnad för en katt som otvistigt mellan parterna hade ett ringa ekonomiskt värde, 100 kr. Sökanden får inte avliva "hittegodskatter" utan särskilt tillstånd från polisen, då hittegods skall vårdas väl och under betydligt längre tid än de frister som brukar anges i tillstånden. I själva verket finns anledning att tro, att ägarna till märkta katter och katter av ädelras kommer att sakna sina katter och på olika sätt söka efter dessa. Svenska Kennelklubben för ett centralt register över märkta och till registret rapporterade katter, varför märkta katter alltid bör kontrolleras mot registret. Redan idag bör också befintliga efterlysningsmöjligheter på nätet användas för bättre eftersök av eventuella ägare till katter som infångats långt hemifrån.
Kattfällor skall vara lämpliga för ändamålet och får inte vara konstruerade, så att de kan skada eller döda katten.


Om katt skall avlivas bör samråd ske med legitimerad veterinär, om från djurskyddssynpunkt skonsammaste tillvägagångssätt beträffande den enskilda katten (injektion eller avlivning med skott). Det framförs ofta att hanteringen är ett större stressproblem för en förvildad katt än avlivning i fälla med ett skott.
Sökanden skall ansvara för uppkomna kostnader för tillstånd, annonsering, infångande, förvaring, veterinärs medverkan och avlivning. Vid tillståndsgivningen brukar Polismyndigheten även uppställa som villkor att inget annat förfogande över övergiven eller förvildad katt än för avlivningsändamål får förekomma. Detta kan sägas vara ett arv från tidigare nämnda 23 § JL och den rättspraxis som härleddes därur. Det skall noteras, att det i 21 § tillsynslagen står, att katt "får" dödas.
Förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid få en mer nyanserad syn på detta problem och ändringar i lagstiftningen, som möjliggör att t.ex. kattföreningar som framgångsrikt ägnar sig åt omplacering får medverka till att katter omplaceras och får chans till ett fortsatt liv hos någon istället för att avlivas.

Ett fall har anmälts till Justitieombudsmannen (JO) i januari 2005 av en privatperson, vars familjekatt avlivats i samband med att ett tiotal katter i en närbelägen fastighet fångades i fälla av kommunen och avlivades på uppdrag av polisen (JO, Dm 334/05).

Polismyndighetens beslut enligt tillsynslagen överklagas till länsstyrelsen, medan beslut med stöd i DL överklagas till länsrätten (38 § DL).

Polismyndigheten i Skåne meddelade Malmö Viltvårdsförening tillstånd till skjutning med eldvapen enligt 3 kap. 6 § ordningslagen (1993:1617) inom område som omfattas av detaljplan för efterhållande av skadedjur. Tillståndet innehöll vissa föreskrifter och villkor som föranledde föreningen att hos länsstyrelsen överklaga beslutet med yrkande om att beslutet skulle upphävas. Enligt polismyndighetens beslut skulle av föreningen anlitad skyddsjägare inhämta polisens tillstånd före avlivning av varje enskild katt och vid avlivningen noga följa LSFS 1990:14.

Föreningen yrkade att tillstånd skulle ges generellt åt föreningen att döda katt som uppdragstagare åt Malmö kommun och övriga jakträttsinnehavare eller om sådant tillstånd inte kunde medges, att Malmö kommun medgavs individuellt tillstånd att döda katt på kommunens mark. Föreningen yrkade också, att djurskyddslagstiftningen skulle förklaras inte vara tillämplig på dödade av förvildade och övergivna katter. Slutligen yrkade föreningen att om individuellt tillstånd att döda katt krävdes, skulle detta innebära att tillstånd inhämtades samma dag som avskjutningen skulle äga rum. Länsstyrelsen avslog överklagandet.

Intressant att notera är att länsstyrelsen 2003-10-24 slår fast, att "katter är husdjur oavsett om de lever i fångenskap eller ej. Djurskyddslagstiftningens bestämmelser gäller därför alla katter. Avlivning av en förvildad eller övergiven katt kan ske genom att katten först fångas in och därefter avlivas." Länsstyrelsen förefaller bortse från den tolkning som tidigare gjorts av Hovrätten för Västra Sverige, dom 2002-04-19, mål B 2542-01, vari hovrätten fann att katter som åt av den framställda maten, men inte ägdes av någon och i övrigt var vilda, inte kunde anses som husdjur. Länsstyrelsen ansåg också att det låg närmast till hands att anse att 21 § skulle tolkas, så att tillstånd erfordras för dödande av varje enskild övergiven eller förvildad katt inom tätbebyggelse. Föreningen överklagade länsstyrelsens beslut till länsrätten som fann att frågan om huruvida övergivna eller förvildade katter är husdjur saknade betydelse för frågan om i vilken form polismyndighetens tillstånd skall ges. Vidare ansåg länsrätten, i likhet med länsstyrelsen, att tillståndet skall meddelas individuellt för varje katt. Länsrätten avslog yrkandet om generellt tillstånd att döda katt och avvisade föreningens övriga yrkanden (Länsrätten i Skåne län, Avd 1, dom 2004-12-23, mål m 12369-03). Viltvårdsföreningen har begärt prövningstillstånd och överklagat domen hos kammarrätten.
Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 218-221

I oktober 2005 avslog också Kammarrätten i Göteborg överklagandet. Domen sätter stopp för all "ramboavlivning" av katter. Det står nu klart att tillstånd enligt 21 § tillsynslagen krävs för varje enskilt fall av dödande av övergiven eller förvildad katt. Det ankommer på polismyndigheten att avgöra den praktiska hanteringen i samband med tillståndsgivningen. KR säger uttryckligen att det strider mot lagstiftarens avsikt att meddela generella tillstånd för en förening, kommun eller liknande att döda § 21 katter inom tätbebyggda områden, och det inte heller kan vara lagstiftningens syfte att enskilda skyddsjägare skall beviljas generella tillstånd att döda sådana katter. Enligt KR saknar det betydelse för den avgjorda frågan om djurskyddslagstiftningen skall anses tillämplig eller inte (frågan om övergivna och förvildade katter har husdjursstatus besvaras inte i denna dom, Avd. 3. 2005-10-19, mål nr 220-05). Domen kan överklagas men prövningstillstånd krävs.

Källa: www.djurskyddsresursen.se

BloggerBloggerCare2Care2FacebookFacebookGoogleShareGoogleShareTwitterTwitterWordpressWordpress