Home Kattens rättsställning Kattens rättsställning Arvet från förr

torsdag15 november 2018

Arvet från förr

Textstorlek

Den gamla synen på katten som en välkommen råttfångare runt bostaden och i ladugården, men som en fredlös skadegörare så snart den begav sig utanför den gård eller tomt där den hörde hemma, har inte längre stöd i lagen sedan 1987, då 23 § lagen (1938:274) om rätt till jakt upphävdes. Detta betyder att katter inte längre riskerar livet om de lämnar den gård eller trädgård där de hör hemma, något som katter gärna gör. Lag och rättspraxis ger numera katter denna rörelsefrihet, samtidigt som kattägare har i lag föreskrivna skyldigheter att utöva tillsyn över sina katter. Med denna lagändring flyttades katten ut ur jaktlagstiftningen och in i den s.k. tillsynslagen, 7 §. Man föreställer sig gärna, att jaktlagens regler om dödande därmed inte kan vara tillämpliga.

Härmed stämmer också djurskyddslagens husdjursbegrepp, som normalt tolkats att katter, även om de är övergivna och förvildade, är "husdjur': Ett hovrättsfall, som vi återkommer till nedan, har dock fördunklat denna fråga.

Medan tillsynslagen (1943:459) reglerar tillsynen av katt i förhållande till tredje man, gäller Djurskyddslagen (DL) och Djurskyddsförordningen (DF) i första hand relationen mellan djuret och djurhållaren. DL 16 § har numera tillämpning även på katthållning. Djurskyddsmyndinghetens författningssamling (DFS) 2004:18, Saknr L 102 om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter; innehåller också några föreskrifter som rör katt.

Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att ett stort antal kattungar föds utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. Ansvarskännande kattägare ser naturligtvis till att en sådan här situation inte uppstår genom att förhindra att deras djur ger upphov till oönskad avkomma.

Sedan paragrafen om kattens fredlöshet (23 § Jaktlagen) togs bort 1987, har kattens ställning steg för steg förstärkts. Dock finns det fortfarande ett antal människor som tycker att katter i stort sett är värdelösa och att det därmed också är likgiltigt om de dödas. I en del fall kan man tydligt se att ett sådant synsätt kommit att prägla hanteringen av ett visst ärende.

Tillsynslagen 21 § (tidigare 7 §) medger sedan 1987 att en katt som med fog kan antas vara övergiven eller förvildad får dödas av jakträttshavaren eller någon som företräder denne. Inom tätbebyggelse fordras polismyndighetens tillstånd.

Det är svårt att avgöra om en katt är övergiven eller förvildad. Utöver vad som sagts ovan om kattens rätt att få ströva omkring bör bl.a. följande faktorer alltid noga beaktas när man försöker bedöma om en katt saknar ägare och är övergiven eller förvildad:

  • om katten uppehåller sig nära bebyggelse
  • bär halsband
  • är öron- eller chipmärkt
  • är välnärd och har fin päls
  • inte är särskilt skygg

Förekomsten av en eller flera av dessa omständigheter talar mot att katten är övergiven eller förvildad. Det skall också understrykas att det kan vara vanskligt att fästa alltför stor vikt vid hur pälsen ser ut. I ett fall, som dock inte ledde till rättsliga åtgärder, sköts en katt med avvikande päls. Det visade sig att katten delvis var rakad till följd av pågående veterinärbehandling. Den som förhastat avlivar en katt då fog för bedömningen av kattens status som "övergiven eller förvildad" saknas kan hållas ansvarig för skadegörelse (t.ex. Uddevalla tingsrätt, dom 1999-04-06 i mål B 61-99; vari en 19-årig katt med tufsig päls och halsband påträffad i villaområde dödades utan fog) och djurplågeri, om katten avlivas på ett sätt som otillbörligen utsätter den för lidande (t.ex. Bollnäs tingsrätt dom 2001-01-24 i mål B 1019-00).

Ett egendomligt beslut av äldre datum fattades av länsstyrelsen i Uppsala, vari länsveterinären anmälde skiljaktig mening. Länsstyrelsen beslutade att inte omhänderta en katt som under länsveterinärens medverkan placerats hos Djurens Vänner. Det skall noteras att polisen av allt att döma inte heller anlitats för någon verkställighet. Katten behandlades mot varig ögoninflammation med salva.

Länsstyrelsen hävdade att katten redan var omhändertagen och därtill att den var "hemdjur" och hänvisade till regler i ägofredslagen och hittegodslagen. Katter brukar normalt inte innefattas i begreppet "hemdjur". Miljö- och hälsoskyddsnämnden (MHN) besvärade sig, men kammarrätten avskrev målet med hänvisning till att katten hade avlivats och att MHN inte kunde anses ha sådant intresse av målet att KR borde pröva om förutsättningar för omhändertagandet hade förelegat (KR i Stockholm, Beslut 1994-06-14, mål nr 10422-1993).

Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 216-217